Publikdelaktighet som konstnärligt grepp. Cut Piece, Yoko Ono.
Fy fan vad vi är trötta på ordet delaktighet. Delaktighet är att ha del i något, verkligen vara inblandad, mitt i det hela. Delaktighet är ett kulturpolitiskt modeord både i Sverige och Europa. Participation och participatory theatre är heta begrepp. Det handlar om ett politiskt intresse att nyttiggöra konsten. Delaktighet kan dock också vara av intresse av konstnärliga skäl.
Delaktighet som kulturpolitisk trend[]
I 2009 års kulturutredning står mycket skrivet om civilsamhällets delaktighet i kulturlivet. I utredningen står det uttryckligen att publiken bör få ökad delaktighet och inflytande inte bara i framtagandet av kultur och scenkonst , utan också i den konstnärliga processen. Detta beskrivs som en vilja till demokratisering av konsten. Den ”teoretiska” grund som kulturutredningen 2009 utgår från är dock marknadsvänliga retoriker (Richard Florida, Manuel Castells), och i själva verket handlar denna ”demokratisering” om en marknadsanpassning. De politiska kraven på ökad delaktighet för publiken kan översättas till krav på ökad kundanpassning hos t.ex. scenkonstinstitutioner . När kulturutredningen skriver om medborgare menar de i själva verket kunder.
Här har Done Did Do Wiki helt fräckt bytt ut några få ord (versaler) i Kulturutredningen 2009 för att satiriskt illustrera detta:
- ”Utgångspunkten ska vara KUNDERNAS behov. Samspelet ger möjlighet till satsningar och lösningar som utgår från olika regional EFTERFRÅGAN. Dagens och framtidens behov av ökad MARKNADSflexibilitet, men också långsiktighet samt ÖKAT KUNDINFLYTANDE för många och olika KUNDER ska vara vägledande.”
Denna typ av kulturpolitiska krav på delaktighet i den professionella scenkonsten riskerar att leda till framtvingad publikdelaktighet som inte är konstnärligt förankrad, och därmed leda till sänkt konstnärlig kvalitet .
Delaktighet som konstnärligt grepp[]
I en konstnärlig process är den som är delaktig medkonstnär, någon som präglar konstverket på jämlik grund med de andra konstnärerna. Att göra barn delaktiga i en professionell konstnärlig process skulle vara att låta dem agera på scenen sida vid sida med de vuxna konstnärerna, att göra dem till scenografer, ljudkonstnärer, dramatiker på lika villkor som proffsen.
Den som däremot endast har inflytande på konstverket är någon som proffsen förhåller sig till med viss distans, någon som får vara med konstnärerna och säga sin åsikt, kanske i intervjuer, genom workshops i klassrummet där konstnärerna ställer frågor och till viss del låter barnen komma med synpunkter.
Det finns inget per definition gott eller riktigt med att göra barn delaktiga i en professionell konstnärlig process, eller ens låta dem ha inflytande på den. Det finns heller inget per definition gott med barn i största allmänhet. Det finns heller inte något som säger att det som barn väljer att skapa är mer gott och sant än det som vuxna väljer att skapa. Varför vill vi att något utanför verket ska ha inflytande på det? Varför vill vi göra en viss grupp utanför teatern delaktiga i vårt skapande?
I svensk scenkonst är det en lång tradition att arbeta med just delaktighet, men då utifrån ett konstnärligt intresse för publiken och deras verklighet. Detta intresse går tillbaka till 70-talets politiska gruppteater som i mångt och mycket tog avstamp hos publiken , reste ut till publiken, involverade publiken - för att förändra världen. Man ville gripa in i människors liv, samhällen, miljöer.
Mest av allt har scenkonst för barn och unga en lång historia av ett djupt intresse för att arbeta med publikens delaktighet i den konstnärliga processen, och inflytande genom referensgrupper och publikresearch. Dessa arbetsmetoder kommer från Suzanne Osten och Unga Klara och utövas i Unga Klaras anda på exempelvis ung scen/öst, Backa Teater och Stadsteatern Skärholmen.
En annan stark influens för t.ex. ung scen/öst och Bastardproduktion är europeisk performance , vari relationen mellan publik och aktör ofta ifrågasätts och vänds och vrids på. I performance utmanas scenkonstens konventioner och detta leder ofta till att publiken i högre utsträckning görs delaktig i scenhändelsen.